Vad roligt det är när man hittar barnböcker man gillar. Tidigare läste jag Verktygsapan och det konstiga ljudet (Rabén&Sjögren), en klar favorit om en praktisk apa med massor av verktyg. Nu har jag precis läst Leni är ett sockerhjärta (Rabén&Sjögren). Den är både skriven och illustrerad av Emma AdBåge. Även den blev en favorit. Emma har lyckats fånga trotsåldern och ”kan själv – åldern” på pricken. Något jag gillar med barnsagor är illustrationer. Och när det kommer till kritan så är de ju faktiskt A och O för en saga riktad till barn. Emmas illustrationer är såna som barn brukar gilla, fyllda med fina detaljer. Dessutom tycker jag som vuxen att de är väldigt snygga.

Det här är en saga om Leni, en liten kaxig tjej. Leni är på kafé med sin pappa. Tanterna på kaféet säger att Leni är ett sockerhjärta. Det låter barnsligt i Lenis öron och hon förstår inte hur de kan säga så. Leni som är så stor, faktiskt vuxen. Senare när de lämnar kaféet ska Leni knäppa knapparna i jackan själv, hon är ju vuxen. Och på vägen hem vill hon inte sitta i vagnen. Pappa måste förstå att hon är tillräckligt stor för att slippa vagnen. Dra den själv kan hon göra men absolut inte sitta i den. Pappa har svårt att hänge med i svängarna. När han senare på eftermiddagen ber Leni att hjälpa till med städningen vill Leni plötsligt inte vara stor längre. Hon är faktiskt liten och vill leka.

Sagan har hög igenkänningsfaktor för både stora och små. Den visar på pricken hur frustrerande det är att vilja vara både stor och liten på samma gång.